Mörkt.
Mörkret.
Mörkret och jag känner varandra,väl.
Alldeles för väl.
Mörkret kommer smygande utan en föraning.
Jag tycker inte om mörkret, men mörkret tycker om mej.
Jag fummlar runt i mörkret men det har slukat mej totalt.
Jag är inte rädd.
Jag är bara matt.
För matt.
Jag har rullat ihop mej till en liten boll och väntar.
Väntar på en ljus prick eller en strimma.
När jag ser den ska jag fånga den.
Jag ska fånga den och aldrig mer släppa.
Om jag inte är för matt.
För matt.
Jag glömde ropa, och nu är det för mörkt.
Jag tror inte det hörs.
Jag ska lura mörkret en dag!
Jag ska allt komma på en plan.
En vattentät plan.
En plan så att jag hinner hoppa åt sidan.
Så att mörkret missar mej precis.
Då ska jag stå där och skratta.
Men nu är jag för matt.
För matt för att orka smida planer.
Jag fummlar runt lite till, men jag har glömt vad jag letar efter.
Mörkret är kvävande.
Man får inte tillräckligt med luft här inne.
Jag känner mej som en fisk på torra land.
Som gapar efter luft.
Men jag är för matt.
För matt för att gapa så jag kippar mest.
Jag har irrat runt i mörkret så många gånger.
Och tänk att jag alltid glömmer vart utgången gömmer sej.
Det är tyst här.
Jag hör bara mitt hjärta.
Min lugna puls, mina andetag.
Det är kallt och mörkt, men jag fryser inte.
Jag är bara matt.
För matt.
Mörkret och jag känner varandra,väl.
Alldeles för väl.
Mörkret kommer smygande utan en föraning.
Jag tycker inte om mörkret, men mörkret tycker om mej.
Jag fummlar runt i mörkret men det har slukat mej totalt.
Jag är inte rädd.
Jag är bara matt.
För matt.
Jag har rullat ihop mej till en liten boll och väntar.
Väntar på en ljus prick eller en strimma.
När jag ser den ska jag fånga den.
Jag ska fånga den och aldrig mer släppa.
Om jag inte är för matt.
För matt.
Jag glömde ropa, och nu är det för mörkt.
Jag tror inte det hörs.
Jag ska lura mörkret en dag!
Jag ska allt komma på en plan.
En vattentät plan.
En plan så att jag hinner hoppa åt sidan.
Så att mörkret missar mej precis.
Då ska jag stå där och skratta.
Men nu är jag för matt.
För matt för att orka smida planer.
Jag fummlar runt lite till, men jag har glömt vad jag letar efter.
Mörkret är kvävande.
Man får inte tillräckligt med luft här inne.
Jag känner mej som en fisk på torra land.
Som gapar efter luft.
Men jag är för matt.
För matt för att gapa så jag kippar mest.
Jag har irrat runt i mörkret så många gånger.
Och tänk att jag alltid glömmer vart utgången gömmer sej.
Det är tyst här.
Jag hör bara mitt hjärta.
Min lugna puls, mina andetag.
Det är kallt och mörkt, men jag fryser inte.
Jag är bara matt.
För matt.
Kommentarer
Postat av: Marie (Mostern)
Så fin! Förstår precis hura du känner kan själv känna igen mig i dikten!!! Har du fler?
Postat av: BabiBich
Jag har inga fler för tillfället.. Men det kommer mera.
Trackback
